Gamla kulturarvssorter, doftpelargoner och ovanliga bladformer lockar en ny generation växtentusiaster till pelargonerna. Det handlar om växter som bär på historia, identitet och kulturarv. Fokus flyttas från enbart blomning och färg till ursprung, bevarande och personliga relationer. Trenden speglar samtidens längtan efter autenticitet, hållbarhet och föremål, eller växter med själ.
I en tid när mycket går snabbt och nytt ständigt ersätter gammalt växer intresset för det som har en historia att berätta. Det syns i allt från hantverk och mat till inredning och trädgård. Vi söker det genuina, det personliga och det som har rötter. Kanske är det därför pelargonen just nu får en ny roll.
Länge har pelargonen betraktats som en självklar sommarblomma, uppskattad för sin blomning, tålighet och förmåga att trivas på både balkonger och fönsterbrädor. Många pelargoner bär på historier som sträcker sig över generationer.
En stickling som följt med vid en flytt. En planta som en gång stod i en mormors köksfönster. En gammal sort som bevarats av engagerade odlare och skickats vidare från hand till hand. I en tid där mycket massproduceras blir de här växterna ett levande kulturarv som fortsätter att växa och förändras.

I Sverige brukar man ofta syfta på Kulturarvssorter som har odlats länge i landet, bevarats genom sticklingar och ibland ingår i bevarandeprojekt hos exempelvis Programmet för odlad mångfald (POM).

Parallellt med intresset för dahlior, pioner och ovanliga krukväxter växer en ny nyfikenhet kring pelargonsläktets stora mångfald. För många odlare handlar det inte längre om att hitta den mest färgstarka blomman, utan om att upptäcka sorter med karaktär och historia.
Gamla kulturarvssorter, doftpelargoner och ovanliga bladformer lockar en ny generation växtentusiaster. Här blir berättelsen bakom växten nästan lika viktig som dess utseende. Var kommer den ifrån? Vem har odlat den? Hur har den fått sitt namn?
Pelargonen blir ett samlarobjekt, men på ett annat sätt än många av samtidens trendväxter. Dess värde ligger inte främst i sällsynthet utan i kontinuitet. I att den har överlevt, vårdats och delats vidare.

Under många år har sociala medier fyllts av spektakulära växtsamlingar, exotiska arter och perfekta miljöer. Samtidigt växer en motrörelse fram där det personliga och vardagliga får större betydelse.
Pelargonen passar väl in i den utvecklingen. Den är inte exklusiv eller svår att odla. Tvärtom är det en växt som många redan har en relation till. Just därför väcker den också minnen och känslor.
Att ta sticklingar, övervintra plantor och vårda samma sort år efter år blir ett sätt att skapa kontinuitet i en föränderlig värld. Växten blir en länk mellan generationer och mellan dåtid och nutid.

På Waldemarsudde, där konst, historia och trädgård möts, blir detta särskilt tydligt. De krukväxter och snittblommor som idag odlas på Waldemarsudde är samma som på prinsens tid och såväl trädgårdsmästare som florist, liksom prinsen, värnar om det vilda uttrycket. Många av krukväxterna sparas år från år vilket syns på exemplaren som dekorerar fönsterbrädor och salonger. De är inte de mest frodiga exemplar. I stället har de ett mer vilt och naturligt växtsätt. Det här utseendet får man när de sparas och övervintrar år efter år.
Precis som byggnader, möbler och konstverk kan växter bära på ett arv. Skillnaden är att de fortsätter att leva. De växer, blommar, beskärs och förökas. Historien bevaras inte bakom glas utan i jord, blad och nya sticklingar.
Kanske är det därför pelargonen känns så aktuell just nu. Den representerar något som många söker: en känsla av sammanhang. Ett långsammare förhållningssätt där värdet inte ligger i det nya, utan i det som har fått tid att utvecklas.

Journalist och fotograf