Styvmorsviol, lungört, vitsippa. Växter som en gång rensades bort dyker nu upp i sortiment, på mässor, i handelsträdgårdar och i kundsamtal.
Länge har det vilda varit synonymt med ovårdat och något som hörde hemma i dikeskanten. Men bilden av de här växterna håller på att förändras. Nu tar de plats i handelsträdgårdens försäljningsbänkar.
Det handlar om växter med lång historia i det svenska landskapet, styvmorsviol, lungört, vitsippa, kärleksört, åkervädd, växter som nu efterfrågas av en köpare som är mer kunnig, mer medveten och mer nyfiken än för tio år sedan. Den kunden vet vad pollinatörer behöver. De läser etiketter och frågar efter ursprung.
Inhemska vilda arter är ett svar på en verklig efterfrågan. Rätt presenterade, med rätt berättelse och rätt placering i butik, är de produkter som säljer sig själva. En lungört i blom tidigt på våren berättar om platsen den kommer från, om pollinatörerna den föder och att trädgården är en del i ett större sammanhang. Dessutom är den vacker i rabatten.
För handeln handlar det om att våga ta in sortiment som kanske inte har den välputsade ytan som många ettåriga sommarblommor har, exempelvis. Vilda arter är mer oansenliga i krukan men de lönar sig för den som lär sin personal att berätta om dem och ser möjligheter i att använda kunskap i kombination med utseende som försäljningsargument.
Det finns också en praktisk dimension som är lätt att glömma bort. inhemska perenner är tåliga. De klarar det svenska klimatet utan att behöva mycket omsorg, de sprider sig och kommer tillbaka år efter år. För slutkunden är det ett argument för långsiktighet och värde. För butiken är det ett argument för ett sortiment som bygger förtroende.
Trenden mot det vilda och inhemska är en del av en bredare rörelse mot lokalt, hållbart och autentiskt som påverkar hela trädgårdsbranschen. De som hittar sitt sätt att ta in den rörelsen i sortiment, skyltning och kundmöte kommer att ha ett försprång när de här växterna efterfrågas i större utsträckning.
Journalist och fotograf