Mässnyheter

Glada Hudik-grundaren blandar gråt och skratt under färgsprakande föreläsning

Igenkänningsfaktorn i salen var hög. Med sin rappa tunga och medryckande dialekt fångar Pär Johansson publiken på Elmia Äldre. Han berättar med hjärta och glädje om en resa som varit långt ifrån enkel.  

Glada Hudik är en teatergrupp för utvecklingsstörda och normalstörda, vart ni vill placera er får ni välja själva, skrattar Pär Johansson.

Per Johansson inleder sin föreläsning med att tala om balans, om vikten av att ha balans i livet.

– Allt ska vara så positivt, ibland kanske man behöver ställa sig framför spegeln och säga; idag är en skitdag. Kan du blotta dina dåliga sidor växer du som människa, förklarar Pär Johansson.

Och ordet balans plockar han med sig genom hela föreläsningen. Han får publiken att ömsom vika sig av skratt, ömsom torka tårar som rullar nedför kinderna.

Det utanförskap vi tror att de som betecknas som utvecklingsstörda eller funktionshindrade lever med, det upplever de inte själva, poängterar Pär Johansson.

– Det är inte synd om dessa människor. Jag jobbar inte med utvecklingsstörda för att jag tycker synd om dem, utan för att jag tror på dem.

 Han vill också understryka vikten av samhällets mångfald.

– Man måste jobba med mångfald på riktigt, man måste tillåta olikheter. Jag tror inte på ett samhälle som ska vara rätt, utan på ett samhälle där man får göra fel, säger Pär Johansson.

Unga, gamla, korta, långa, mörka, ljusa, kvinnor och män – mångfald handlar om allas rätt att få vara den man är. Oavsett vem man är.

– Allt är inte möjligt, men mycket är det, betonar Pär Johansson.

 

 

Mustafa Can lämnar ingen oberörd under känslosam föreläsning

Tillsammans med sin mamma kom han till Sverige under 60-talets miljonprogram. Mustafa Can berättar under Elmia Äldre med stark inlevelse och känsla om hur han och hans mamma upplevde det nya landet de skulle komma att leva i.

De flydde från damm och misär till asfalterade gator och punktliga bussar. För Mustafa Can och hans mamma var det en stor kontrast att komma till ett nytt land och till en helt ny värld.

När hans mamma blev sjuk 2004 slogs Mustafa Can av insikten att äldre människor med utländsk bakgrund inte minns Sverige, de minns den plats de kommer ifrån, det som de kallar hem.

– När man är ung i ett främmande land blickar man framåt. När man är gammal blickar man tillbaka för att förstå vad som hänt, berättar Mustafa Can.

Han beskriver också en känsla av att kapats från sina fästen.

– Vem man är, det är självklart. Men när man måste bryta upp och fly, bryts inte bara den yttre existensen upp, utan även den inre, vilket präglar många äldre invandrares liv, förklarar Mustafa Can.

Han drar paralleller mellan Vilhelm Mobergs Kristina från Duvemåla och dagens situation för äldre med invandrarbakgrund.

– Detta är inte unikt för vår tid eller land, den ständiga längtan hem har alltid funnits med oss.

Mustafa Can talar även om värdighet. Han ställer frågan om vad värdighet är för en ”svensk” åldring? Kanske rena lakan, varm mat och att få lyssna på en musikbit från Bellmans visor? För en äldre med utländsk bakgrund kan det handla om att någon kan skämta på det egna språket, eller kan gratulera dig på högtider från din kultur.

Men den största utmaningen äldreomsorgen står inför är språket, enligt Mustafa Can.

– Det är betydelsefullt att man funderar på förhållandet mellan språk och makt, mellan språk och skam. Jag har inga svar, men det är viktigt att få till kommunikationen, man får inte låta utanförskapet gå i arv.

Mustafa Can avslutar sin föreläsning med orden:

– Döden är en gåta, men att vi en gång existerat är en ännu större gåta.